Jag är rädd.

Jag är rädd för att synas.
Jag är rädd för att bli ihågkommen.
Jag är rädd för ljuset.
Jag är rädd för att leva.
Jag är rädd för att existera.

Jag är rädd för att varje gång jag sluter mina ögon så försvinner allt och alla jag någonsin hållit kär, förlorade för alltid.

Jag är så rädd.
Jag är så rädd för att vara osynlig.
Jag är så rädd för att bli bortglömd.
Jag är så rädd för mörkret.
Jag är så rädd för att dö.
Jag är så rädd för att aldrig finnas.

Jag är så rädd för att varje gång jag öppnar mina ögon så är allt som det ska.

Jag är rädd för att minnas.
Rädd för att glömma.
Jag är rädd för att simma.
Rädd för att drunkna.
Jag är rädd för att andas.
Rädd för att kvävas.

Jag är rädd för början.
Rädd för slutet.
Jag är rädd för att se.
Rädd för att vara blind.
Jag är rädd för att höra.
Rädd för att vara döv.
Jag är rädd för att finnas.
Rädd för att försvinna.

Jag är rädd för att folk ska förstå mig.
Rädd för att aldrig ha varit förstådd.
Jag är rädd för att älska.
Rädd för att hata.
Jag är rädd för att bli älskad.
Rädd för att bli hatad.

Jag är rädd för allting, jag kan inte ens få ner allt i ord, men jag vet en sak.

Jag är rädd.