We have bigger houses but smaller families; more conveniences, but less time. We have more degrees but less sense; more knowledge but less judgment; more experts, but more problems; more medicines but less healthiness. We’ve been all the way to the moon and back, but have trouble in crossing the street to meet our new neighbour. We built more computers to hold more copies than ever, But have less real communication; We have become long on quantity, but short on quality. These are times of fast foods but slow digestion; Tall mean but short characters; Steep profits but shallow relationships. It’s a time when there is much in the window But nothing in the room. — Dalai Lama the 14th
Jag fryser, är hungrig, trött och har ont i hela kroppen. Nej nu vill jag bara vara hemma till min sköna säng och ha dina armar runt mig och känna dina andetag mot min nacke. Tack och hej.
Tårar faller långsamt ner längs hennes rödrosiga kinder. Smärtan inom henne går inte att förklara med bara ord. Det gör för ont, tårarna kan inte stoppas, dem forsar ner för hennes ansikte och hennes hals nu. Hon undrar hur allt kunde bli såhär.. Hon var ju världens gladaste och lyckligaste när hon var den där söta lilla flickan med knubbiga knän och mörkblont halvlockigt hår. Eller var hon lycklig? Hon minns inte riktigt, hon är så osäker. Osäker på allt som alla andra verkar så säkra på. Hon kan känna smärtan i bröstet. Den smärtan som hon lyckas så bra med att gömma bakom sitt ansträngda leende. Alla går på det. Ingen kan se genom hennes tomma själ. Hon känner sig så tom, känslolös. Vet inte vem hon är, eller vart hon är påväg. Hon saknar den tiden då tårarna var på grund av att hennes leksaker gick sönder. Fast hon vet att en dag så kommer allt att bli bra. Hon kommer att veta hur det är att vara villkorslöst lycklig. Men den dagen är inte idag.
Jag vet att jag funnit den allra vackraste kärleken i livet. Den kärleken som gör dig galen, frustrerad och till den mest lyckliga människa på hela jorden. Definitionen av mig är just nu är endast det röda. Det bultande röda. Jag har kommit dit trots saknad, trots förlust, trots allt.
Att vara kär är farligt och en dålig sak. Bli inte kär Charlotte, spring åt andra hållet, titta inte bak bara fortsätt springa åt motsatt håll.
Det är så jag varit, det är så en del av mig fortfarande är. Men jag vart trött på att springa, fick ont i mina ben och mina lungor, men framförallt i mitt hjärta. Så jag slutade. Jag slutade att springa. Jag tillät mig själv att falla. Jag erkänner att jag kan ha vevat med armarna och försökt hitta vad som helst som skulle stoppa mig. Men när jag väl tagit steget från den säkra marken ut i luften så fanns det ingen återvändo. Men vet ni vad? Jag mår bra, oftast iallafall. Jag har inte kraschlandat, jag lever fortfarande. Du är så bra för mig.
Kan det vara så att jag är så galet upp över öronen förälskad, men samtidigt ha denna konstanta oro som river ner allt bra och fint i dess väg? Eller är det kanske jag själv som gör det, omedvetet då jag inte tycker att jag är tillräcklig för någon som han.
Är det här jag skriver då jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till eller vars jag ska ta vägen? Då jag känner att jag har för många känslor på gång som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. För så är jag just nu. Ett känslomässigt vrak med lite för mycket självdistans och lite för lite självdisciplin.
