Olycklig kärlek är som vilket beroende som helst. Dina cigaretter eller ditt morgonkaffe. Din lunch eller din middag. Du vill inte vara utan den. Du kan inte vara utan den. Så jävla orättvist att man ska behöva vara beroende av något som dödar en. Och sedan när man tagit all den där skiten och bara inte orkar ett andetag till. Det är då man måste slå till. Säga ifrån. Sluta upp. Det är den där millisekunden som du torkar en svartrandig kind och får den där känslan av att det är nog. Det är då du verkligen ska mena det. Aldrig mer falla tillbaka. Aldrig mer titta tillbaka. Man måste inse sitt egna värde. Förstår ni hur underbara ni är och hur mycket ni är värda? Ni är värda allt. Inte att komma hem söndergråten när din kärlek flörtat med din bästa vän. Om något sånt händer måste ni vända och aldrig mer titta tillbaka. Jag lovar att det bara gör mer ont.
Man måste inse sitt eget värde. "Jag älskar dig men jag älskar mig själv mer." Det är så viktigt att kunna älska sig själv för att älska andra. För det är då kärleken blir riktig och verklig, när man vet att det kommer vara ärlig kärlek. Det spelar ingen roll om du är 13 år eller 60 år. Olycklig kärlek kommer alltid att vara som tusen knivar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundviklig. Men när det går, försök att inte gråta i onödan. Ni vet ju själva att det oftast inte är värt det.
Jag är rädd för att synas. Jag är rädd för att bli ihågkommen. Jag är rädd för ljuset. Jag är rädd för att leva. Jag är rädd för att existera.
Jag är rädd för att varje gång jag sluter mina ögon så försvinner allt och alla jag någonsin hållit kär, förlorade för alltid.
Jag är så rädd. Jag är så rädd för att vara osynlig. Jag är så rädd för att bli bortglömd. Jag är så rädd för mörkret. Jag är så rädd för att dö. Jag är så rädd för att aldrig finnas.
Jag är så rädd för att varje gång jag öppnar mina ögon så är allt som det ska.
Jag är rädd för att minnas. Rädd för att glömma. Jag är rädd för att simma. Rädd för att drunkna. Jag är rädd för att andas. Rädd för att kvävas.
Jag är rädd för början. Rädd för slutet. Jag är rädd för att se. Rädd för att vara blind. Jag är rädd för att höra. Rädd för att vara döv. Jag är rädd för att finnas. Rädd för att försvinna.
Jag är rädd för att folk ska förstå mig. Rädd för att aldrig ha varit förstådd. Jag är rädd för att älska. Rädd för att hata. Jag är rädd för att bli älskad. Rädd för att bli hatad.
Jag är rädd för allting, jag kan inte ens få ner allt i ord, men jag vet en sak.
Mitt hjärta är känsloladdat till skyns höjd och tillbaka. Med glädje, lycka, gråt, besvikelse och skratt. Med en sekundsändring kan allt hända. Från lycka till besvikelse Boken är öppen och bladen är flikade,men den kan lika hastigt vända blad eller helt sluta sig totalt. Färgen kan ändras från svart till ilsket röd. Från nu till då. Från stanna till springa, rusa, fly eller falla när klippan rasar. Ingen kan bestämma. Allt bra sker. Allt händer. Allt syns. Allt hörs och glöms Ett ögonblicks värk, så bryts allt loss. Åt alla håll, från explosion till haveri. Från himmel till helvete, på en liten sekund. Tid är inte värt att bråka om. Hjärtat har sin gång, och den slår sin rytm för dig varje dag, varje sekund. ♥
"Den gamla välbekanta känslan av värk i hjärtat. Nu kommer det igen. Det känns i hela min kropp och hela min själ. Klumpen i halsen som plötsligt uppstår och den skavande känslan i strupen, snart kommer det som kräver hela min kraft att försöka motarbeta. Tårarna. De stickande stunderna bakom ögonlocken som tär ögonvitorna itu, fyller dem med små floder av rinnande blod. Pupiller som försvinner in i det blodsprängda. Allt det svala som blir svart i takt med att rädslan forsar genom kroppens olika rör.
Ja det gör ont när hjärtan går itu och avslut kommer nära. Det gör ont när osäkerheten och rädda hjärtan börjar dunka. Hjärnspöken som slåss mot de verkliga tankarna och analyser som bråkar med de riktiga svaren. Att behöva slåss mot hjärnans soldater i sin egen rädsla för att de ska ha rätt. Ingen sköld, stort vapen eller sprängmedel kan vinna det slaget. Hjärnans soldater vinner alltid. Även om det hela slutar med att de tillslut börjar med interna krig och sticker kniv efter kniv i varandra, så står en sista soldat kvar med den sanna tanken man omöjligt kan blunda för.
Vilken tanke det blir? Upp till dina soldater att slåss om."